Emelies tankar om...

Kommunikationer
Har ni tänkt på hur krångligt det egentligen är att prata med någon och hur fel det kan bli? Först av allt måste man ju ta hänsyn till vem man pratar med. En vän, en familjemedlem, partner, tanten på t-banan eller en knarkare?
Har du frivilligt valt att börja prata med personen eller känner du dig tvingad att prata med den?
Sen måste man tänka på VAD man ska säga, vad vill du säga? Vill du prata om vädret, personliga problem eller din vardag i allmänhet?
Och hur ska du isåfall lägga fram det du vill säga? Ska det vara rakt på sak (med risk för att såra eller göra en person arg i en hetsig/personlig diskussion) eller ska man gå försiktigt fram? Lite i taget eller allt på en gång?
Vad gör man om man hamnar i en diskussion man inte vill hamna i?
Och tänk dessutom på röst och tonläge, uttryck, gester mm...
Ex
Om man retar sig på sin moster, ska man då strunta i problemet och hoppas att det går över? Eller ska man prata med någon och i såfall vem? Och hur mycket ska man säga? HUR ska man säga det man vill utan att vara elak och såra någon, utan bara berätta vad man känner?

Och så mycket mycket mer. Det här har jag funderat på. Och jag blev helt trött i hjärnkontoret. Hoppas ni förstår lite av mitt svammel, det är så mycket som hoppar omkring i min hjärna för tillfället. Kommunikationer är långt ifrån okomplicerat helt enkelt!

Kommentarer
Postat av: Louise

Om man inte vill prata så ska man inte prata. Döda personen med pinsam tystnad. ;)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0