Är fortfarande deppig och jättestressad, men har kommit fram till nånting jag verkligen insett nu. Jag gör mitt bästa, sen kan jag inte göra mer. Det är det enda viktiga, sålänge jag inte börjar skita i allt (vilket jag inte ska!) Nää, jag ska kämpa på fast det känns som om hela världen hatar en. Mamma är ett så bra stöd och jag vet att jag kan!